ESKALATOINSMÖNSTER


Samhällskonflikter kännetecknas alltså av att parterna är väldigt olika varandra och sällan har etablerade och effektiva format för att hantera den fråga som blivit aktuell. Om man inte inom de konventionella procedurerna lyckas hantera konflikten på ett sätt som parterna accepterar, så finns det en betydande eskalationspotential. Carpenter och Kennedy (2001:11ff) beskriver ett, enligt deras erfarenheter, typiskt mönster för hur en samhällskonflikt startar och eskalerar i nio steg:


 

  • Problemet uppstår. En organisation, privat eller offentlig, deklarerar att den överväger att förändra något som påverkar medborgarna: att genetiskt förstärka vargstammen, etablera vindkraftverk, eller anlägga ett nytt naturreservat, t.ex. Vid denna tidpunkt är de berörda nyfikna eller vagt oroade. Ett steg upp i spiralen tas när medborgare försöker få mer information och får svar som de inte tycker är tillfredställande. Frågorna kommer när planerna fortfarande är ofärdiga och tjänstemännen önskar sig att medborgarna ska hålla sig lugna tills de själva vet vad som kommer att hända. Men medborgarna börjar nu få farhågor.


  • Läger bildas. Tjänstemäns och politikers ovilja att diskutera planerna uppfattas av engagerade medborgare som avsiktlig förhalningstaktik. Försiktighet tolkas som medvetet vilseledande. Folk som fram till nu inte trodde de var berörda av frågan börjar dra sig mot den ena eller andra sidan. Fler människor tar ställning i frågan och börjar känna ett behov av att sluta sig samman med andra som har liknande åsikter. De möts och stödjer ståndpunkter som liknar deras egna och väljer sida. Som grupper skriver de brev till tjänstemän och försöker övertyga nyhetsmedia att deras egen ståndpunkt är den rätta. Journalister uppfattar skiljelinjerna mellan parterna som intressanta utgångspunkter för artiklar och nyhetsinslag. Konflikten växer genom att fler människor får kunskap om den via media.


  • Positionerna hårdnar. Folk pratar mest med de som har liknande åsikter och i mindre utsträckning med de som har andra synsätt, även i sammanhang som inte har med konflikten att göra. Positionerna hårdnar och många blir mer rigida i hur de definierar problemet och i bilden av deras meningsmotståndare


  • Kommunikationen upphör. Parterna kommunicerar allt sämre med varandra. Missförstånd blir allt vanligare och budskapen blir allt mer antagonistiska. Tjänstemännens sätt att kommunicera med allmänheten passar illa förhållande till händelseutvecklingen. När offentliga informationsmöten ordnas är konflikten redan långt gången och tonen blir aggressiv. I början av konflikten diskuterade man om sakfrågorna, men nu handlar det mest om debatter med färdiga ståndpunkter. Folk är frustrerade och arga, de lyssnar inte längre på andra synsätt än deras egna. Parterna tycker därför att det är meningslöst att prata med motparten, kommunikationen upphör och ersätts av agitatoriska uttalanden. Ingen ägnar sig åt att försöka integrera olika synsätt och intressen och söka efter konstruktiva lösningar.


  • Resurser binds upp. De mer sansade och sakliga rösterna hörs allt mindre, i stället är det de mest militanta som dominerar scenen. Ståndpunkter kristalliseras ut, blir allt mer specifika, rigida och fastlagda. Det finns allt mindre utrymme för nyanser och vilja att göra rättvisa åt olika synsätt och intressen. Aktiva personer känner styrka och makt genom att vara medlemmar i en intressegrupp och blir därför mer motiverade att satsa tid, arbete och pengar på att driva frågan.


  • Konflikten vidgas. När de som är motståndare mot en planerad åtgärd inte får gehör börjar de vända sig till aktörer utanför lokalsamhället. Inflytelserika personer på riksplanet kontaktas, och man söker engagera nationella organisationer i frågan. Vad som varit en lokal fråga får nu mycket större proportioner. De kontakter som byggs upp kan leda till att man får tillgång till nya resurser, såväl finansiella som expertkunskaper i sakfrågan och i hur man kan driva sina ståndpunkter. De nya aktörerna har inte personliga relationer i lokalsamhället att tänka på, vilket kan leda till att konflikten blir än mer antagonistisk. Hot framförs, vilket förvärrar konflikten ytterligare, eftersom de som utsätts för hoten blir moraliskt upprörda över att hot utfärdas av motparten.


  • Parternas bilder av varandra blir allt mer förvridna. Det uppstår regelrätta fiendebilder där det handlar om svart eller vitt. Nyanser går helt förlorade. Allt motsidan gör förklaras av illasinnade motiv, medan den egna sidan står för det goda. Alla som försöker hålla sig opartiska ses som tillhörande fiendesidan.


  • En känsla av kris uppstår. Samhället är uppdelat i tydliga läger, hoppet om att frågan ska kunna lösas i ordnade former försvinner. Den organisation som ursprungligen började driva frågan inser att deras projekt är hotat. Företrädarna blir allt mer stressade, de blir spända och rigida och säger saker som de sedan får ångra. Massmedia plockar tacksamt upp de hårda formuleringarna och sprider dem till alla. Parterna satsar allt hårdare på att vinna till vilket pris som helst. Detta kan leda till trakasserier och destruktiv maktanvändning. Även småfrågor laddas upp med konfliktens spänningar och det kan uppstå personliga vendettor.


  • Utgången av konflikten varierar. Nästa steg kan bli en rättslig process, eller att den ansvariga myndigheten fattar ett ensidigt beslut och kör över flera parter i frågan. I värsta fall urartar konflikten i våldsamma aktioner, där t.ex. egendom förstörs.



Varje enskilt fall är givetvis unikt i sina förutsättningar och sitt utvecklingsförlopp och det är långt i från alla samhällskonflikter som verkligen blir kraftigt eskalerade konflikter på det sätt som beskrivs ovan. Det finns dock samhällskonflikter där eskalationspotentialen är betydande. Det är i dessa fall som behovet av mer konstruktiva konflikthanteringsformer är extra angeläget.



Jordan, T., D. Andersson & B. LeRoux (2011). Metoder för att hantera svårlösta lokala och regionala samhällskonflikter: En kunskapsöversikt.

Opublicerad kunskaps­över­sikt på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting

 

Typiska eskalationsmönster i samhällskonflikter

© Copyright. All Rights Reserved.